Vägen från Aqaba upp till Döda havet går längst med den israeliska gränsen. Först är det ganska trist landskap, stenöken och berg. Sen blir det vackert när Döda Havet helt plötsligt dyker upp. Solen börjar gå ned och färgerna med bergen som bakgrund är fantastiskt vackra.
Det hotell vi bor på är lite mindre än de andra stora internationella hotellkomplex man åker förbi. Här finns dock ett ”medical center” för alla som åker hit på kur. Annars känns hotellet som ett lokalt hållet, större hotell. Ganska ocharmigt, men det är bara för en natt och mysiga hotell hittar man inte här, så det är helt ok.
Vi går ned till Döda Havet som sorgligt nog sjunker konstant från år till år, hotellet har satt upp skyltar där man ser hur havsnivån sjunker. Vid stranden ser man hur människor smetar in sig i leran, rik på syre och mineraler och det sägs vara bra för olika hudsjukdomar, t ex psoriasis och vitiligo.
Det är en lustig känsla att lägga sig i vattnet! Man är som en kork som flyter upp, omöjligt att simma. Man snurrar runt och nästan automatiskt hamnar man på ryggen. Har man små sår på kroppen svider det rejält. Kvinnor kan även känna att det svider i underlivet, det är det minsann ingen som talar om!! Jag provar att kleta in lite lera på benen. Ta inte på finaste badkläder för ler-insmörjningen, det finns risk att leran missfärgar och att favoritbikinin får slängas efteråt !
Checkar ut från hotellet vid Döda Havet och en chaufför tar oss till gränsen till Palestina och Israel.15 minuter tar det med bil till King Hussein Bridge/ Allenby Bridge. Ganska oorganiserat! Inga skyltar, men alla är snälla och visar oss runt, även om de ibland är otydliga och vi villar omkring som yra höns.
Till slut hittar vi var man lämnar passen, som de behåller. Ingen kan tala om exakt var man köper bussbiljetter. Inte ens busschaufförerna! Av 5 tillfrågade får vi 5 olika svar. Vi får vänta på passen en stund. Sen får vi reda på att vi ska betala 10 jordanska dinarer i en ”exit tax” .Vi har förstås ingen lokal valuta kvar och måste växla, det tar en stund. Några andra stackars västerlänningar är lika vilsna som vi. Vi alla hjälps åt lite och ger varann information eller rycker på axlarna när ingen av oss fattar vad vi ska göra eller var vi ska. Man ska inte ha för bråttom och inte bli irriterad – det hjälper inte.
Tillslut kommer vi ombord på bussen, endast för utlänningar. Passen lämnas tillbaks på bussen, puh! och vi köper bussbiljetter i USD eller i dinarer.
10 dinar per bagage + 10 dinars per person+ 1 dinars per bagage. Trots kaoset går det ändå ganska fort och förhållandevis smidigt. Det är festligt, annorlunda och lite spännande. Bussen tar oss över till Israel och där känns det genast lite mer välorganiserat.