Innan en resa till Kambodja kan det vara bra att förstå lite generell historik om landet.
Kungariket Kambodja var en del av Khmerriket mellan 500 till 1200-talet. Efter att ha varit en del av Indokina under 100 år blev Kambodja självständigt 1954. Religionen är en slags blandning av hinduism och animism.
Som ättlingar till det stora Khmerriket hade Kambodjas sin storhetstid mellan ca 500 – 1200- talet då de kända Angkor templen byggdes. Krig med grannländer gjorde dock att storhetstiden glömdes bort och när fransmännen kolonialiserade landet blev Kambodja en del av det franska kolonialimperiet, ett sk protektorat, kallat franska Indokina (Vietnam, Laos, Kambodja).
Indokina var franskt mellan 1887 – 1954. Japanerna ockuperade landet under andra världskriget. Kriget mellan Vietnam och Frankrike och sedermera Amerika gick inte spårlöst förbi i Kambodja, utan landet påverkades förstås mycket. När de kommunistiska Röda Khmererna intog staden 1975, påbörjades en terrordiktatur som var obeskrivligt sadistisk och förödande för landets befolkning. Vietnam invaderade landet 1979 och skräckväldet tog slut, med ett fruktansvärt resultat, ca 3 miljoner människor som avrättats och dödats, torterats eller svultit ihjäl. Vietnam upprättade en kommunistisk stat som gjorde att landet förblev helt isolerat från den övriga världen under många år.
Kambodjas nutidshistoria är alltså väldigt tragisk, människor har fått lida något oerhört och familjer har splittrats. Barn har sett sina nära och kära bli dödare. Vissa barn hade t o m angett släktingar eller föräldrar för olika ”brott”, som ansågs tillräckligt för att skjutas på direkten. Tortyr var mycket vanligt. Det räckte att du hade glasögon på dig eller kunde tala ett annat språk för att du skulle anses som intellektuell och bli dödad, torterad eller deporterad.
Jag stöter på många personer under min resa i Kambodja, utan ben och armar, som blivit bortsprängda av landminor. Allt detta har ju förstås påverkat människor här, säkert i generationer. Landet urholkades under Pol Pots terrorregim, då alla utbildade innevånare dödades eller torterades svårt. Familjer splittrades. Hela Phnom Penh avfolkades, eftersom en väldigt stor del av innevånarna blev deporterade till landsbygden eller dödade.
När regimen upphörde fanns det ingen kunskap kvar i landet. Lärare, läkare, jurister, ingenjörer hade nästan alla blivit dödade. Hur bygger man upp ett land då? Det tog lång tid att få upp ett skolsystem. Olika NGOs (hjälporganisationer) hjälpte till på 70-talet med att starta skolor. Det tog nästan 10 år innan alla barn fick börja få gå i skolan igen, innan skolor byggts upp i de olika byarna runt om i landet. Kommunistregimen efteråt har också gjort att landet varit mycket sen i sin utveckling. Så folket släpar lite efter på många områden än i dag.
Men Kambodjanerna går vidare in i framtiden och lämnar all tragedi i ryggsäcken. De vill inte gärna prata om dessa perioder i landets historia. Kambodjanerna vill glömma men har även blivit uppfostrade att lära sig att inte tala öppet om negativa saker sedan flera generationer. Rädslan finns på något sätt kvar.
Ha därför överseende hur människorna fungerar här. Det kan vara väldigt annorlunda mot vad vi förväntar oss. Service och kvalitet har inte samma måttstock här som den vi i västvärlden är vana vid. Ibland blir det överdrivet åt ett håll och ibland åt ett annat. Men de är snabba att lära sig och förstå vad omgivningen vill ha och behöver.