Nattåg till Varanasi – en upplevelse jag aldrig glömmer.

Bagagebärarna tog väskorna på huvudet på tågstationen, vi tar en avskedsbild med vår chaufför, eftersom vi inte kommer att se honom mer. Bara väntrummet är en upplevelse. Det är omöjligt att läsa skyltarna med avgångstider på hindi. Tur att vår guide reser med oss. Tack och lov lämnade vi vårt stora bagage med chauffören som skulle ta med dem till hotellet i Delhi, eftersom vi skulle åka tillbaks dit och ta flyget därifrån, efter den här utflykten. Vi hade bara våra mindre rullväskor.

När vi slår oss ned i det lysrörsbelysta väntrummet hör vi duvornas kutter utanför. Eftersom man inte får döda djur är det miljoner av dem här, ett oljud som är öronbedövande. En speaker skriker ut information som är omöjlig att förstå. Man kan knappt prata med varann. Då och då svishar tåg förbi och tutar. Hur ska det bli på tåget?? Jag har lätt ångest. Men det är samtidigt spännande. Passar på att gå på toaletten. Kanske inte så fräscht, men lika bra att passa på. Tågtoaletten är kanske ännu värre.

Ett av mina värsta reseminnen hittills var när jag åkte en lokal båt, en hel natt till en ö i Maldiverna i slutet på 80-talet, i grov sjö. Sittandes kraftigt sjösjuk på en hemsk träbänk, lade jag mig till slut i en livräddningsbåt på taket på båten, för att försöka sova lite. Får se om detta äventyr blir värre…..

Tåget var till att börja med 2 timmar försenat. Vi väntade bland duvkutter, skrikig speakerröst och massor av stora råttor (på spåret tack och lov). På perrongen var vi som apor i bur. Alla tittade. Men det fanns flera andra västerlänningar. Gamla damer, backpackers, folk som såg ut att vara krishna-anhängare med rakade huvuden och tofs, Varanasi är ju en mycket helig stad.

Bärarna var de som visste när tåget skulle komma och vilket av tågen vi skulle ta, det var bara att lita på dem. De kunde sin sak. De hade alltid varit bärare. Deras far och farfar också. Deras söner blir bärare.

Väl ombord på tåget var det små kupéer och bänkar iklädda galon längst korridoren där alla gick. Ingen riktig kupé utan det var tyg man drog för, för att få lite ”privacy”. De små sovplatserna var bokade till oss, men på olika ställen så vår guide var tvungen att hitta några som ville byta med oss.

Vi bokade en middag som serverades på brickor, som vi åt på våra knän, då inget bord fanns. Maten var riktigt bra, faktiskt! Vi bäddade våra små britsar med lakan och filt och kudde som tågbolaget tillhandahöll, samtidigt som folk trängde sig förbi för att komma någon annanstans. Bädd-setet var helt och rent, inga problem. Min reskamrat tyckte till och med att det var lite mysigt när hon väl dragit för gardinen och lade sig för att läsa.

Mitt i natten slängdes vår guide och en annan reskamrat ut från sina britsar pga att biljetterna inte var bekräftade och nya resenärer som kom ombord hade bekräftade platser! Nu hade de andra i vårt resesällskap ingenstans att sova. De fick till slut tränga ihop sig på en brits ovanför min! 50 cm bred och 170 lång x 2 personer!!!

Jag var den som hade det lyxigast! Min rädsla för loppor försvann när det blev kyligare i vagnen och luftkonditioneringen var på max, jag frös till och med! En i sällskapet lyckades få dem att stänga av den. Folk kom in och skrek om bagaget. En man i bädden bredvid ”vädrade” sig, så att vi hoppade högt, snarkningar och andra trevliga ljud blev snart vardag. Mitt skynke täckte inte hela bädden så ljuset i korridoren störde mig och folk tittade in ibland och ofta drog någon bort det. En man klättrade upp med sin fot precis där jag hade mitt huvud och jag fick trycka bort foten med båda händerna. Sorry, sorry sa han!

Jag gillade inte att alla kunde se att jag låg här, så jag försökte sätta på mig en ögonbindel. Vi var totalt uttittade, hela situationen var helt galen. Jag fnissade hela tiden! Lyckades somna lite grann ibland, då tåget krängde och vaggande och stannade inte fler gånger för att ta nya passagerare. Kojen var stenhård.

Lycka var när vi äntligen, efter 12 timmar, var framme i Varanasi. Tog in på hotell och fick duscha.