Vi fnissade åt den mycket annorlunda natten på tåget, fram till ankomsten till Varanasi. Ett är säkert, utan vår guide hade vi inte klarat tågfärden. Han fixade och trixade åt oss. Väl på hotellet, efter frukost blev det bästa duschen – ever!! Vilade eller snarare sov vid den lilla poolen som hotellet hade. Vi hade ju inte sovit något på tåget under 12 timmar.
Dags för att upptäcka Varanasis välkända religiösa ceremonier, vid floden Ganges och vid ”kajerna” , de sk ghats.
Vilket kaos som väntade bara att ta sig dit hade jag aldrig trott. Miljoner människor, kor (varav en som lyckats lägga sig mitt i en butik!) cykelrickshaws, moppar och bilar som trängdes på gatorna under konstant tutade. Alla försäljare som satt på gatorna, försäljare som sålde till turister, tiggare, handikappade tiggare, leprasjuka, gurus av olika slag med underliga mönster ritade i aska på kroppen, allt i en salig röra. Det lugnade ner sig när vi kom med till gathsen (kajerna där vid Ganges där ceremonierna hålls) det är riktigt vackert med floden och de slitna byggnaderna, som ibland var palats åt de olika maharadjorna i landet, när de kom hit på besök.
Vi tar en roddbåt och ser staden Varanasi från Ganges. Fascinerande!!! Och vackert. Man kan köpa offerblommor med ljus och släppa ned i vattnet, önska sig något, samtidigt som man gör en lotushälsning med händerna. Ljusen flyter iväg med de andra ljusen. Pojken som ror båten tar oss till kremeringsplatsen lite utanför de övriga ghatsen. 600 personer kremeras här per dag. 24 ggr per dygn. Det ryker och brinner för fullt överallt. Det sticker i näsan, men det luktar inte illa. Vi ser människor som bär ned vackert dekorerade döda på bårar, med blommor på. De som är klädda i vitt är kvinnor, de i gult eller guld är män.
De döda måste först tvättas i det heliga Ganges-vattnet, så de bärs ned till flodstranden först. Sedan tas de upp mot den eld som ska kremera dem. Där kläs kroppen av. Vi föddes nakna och går in i Nirvana nakna. Familjen är med, i huvudsak männen. Men om det inte finns någon son, får dottern vara med. Askan sprids sedan i Ganges. Bland eldarna går det kor, människor, man lastar ved, tänder eldar. Alla båtar med turister åker förbi och ser all aktivitet. Trots kaoset finns det en viss harmoni i oredan. Man kan titta hur länge som helst.
Men mörkret faller och de religiösa ceremonierna börjar, så vi ror tillbaks. Det är tusentals människor som ser prästernas puja varje kväll. Rökelse, eld och sång i ett samspel som blir suggestivt. Folk går samtidigt omkring och det är en rörelse i folkhavet. Vi sitter på en båt med andra båtar och ser allt från Ganges.
Kliver av båten vid kajen närmast prästerna och ser pujan från andra hållet. Jag är förvånad att det inte är mer västerländska turister. Massor av indiska turister, men endast några fåtal västerlänningar. Det här är helt fantastiskt att se och uppleva. Det kändes dock skönt att hoppa in i bilen efter vandringen i denna kakafoni.
Hann se ett bröllopsfölje på gatan, med musik och dans som gick förbi, innan det var dags för att avsluta dagens upplevelser.
Morgonen därpå var det dags att upptäcka Varanasi och Ganges vakna i soluppgången, under ett underbart vackert ljus. Mindre folk är här nu tack och lov. Får se männen och kvinnorna som badade. Männen bara i underkläder och kvinnorna i deras vackra saris.
Ser män som tvättar lakan åt lokala hotell och privatpersoner, på gammaldags sätt, med tvättbräda och träklubba för att slå på tvätten, de sköljer och vrider i flodvattnet, för att sen sedan låta tvätten torka i den uppgående solen. Här sover man i lakan tvättade i Ganges som torkats på de dammiga ghat’sen.
Vi tar samma båt som igår kväll. Rodd av den unga pojken. Jag ser framför mig en pojke fast i detta yrke (som kamelföraren i Thar öknen) för resten av livet. Han är så smal och ung. Båten är tung, årorna gedigna i trä, utan klykor, som skulle underlättat rodden, fastbundna i stället av rep. Vi gissar att han är kring 15 år. Guiden frågar och vi hade rätt på åldern, men tack och lov fel med resten. Han gör detta bara på morgon och kväll, för resten av tiden är han i skolan. Skönt att höra.
Han tar oss återigen till kremeringsstället, där vi går av och vandrar igenom alla nedbrunna eldar. Det är mycket lugnare så här dags. Några få eldar som glöder fortfarande. Så sotigt och smutsigt, blandat med de dödas kläder och blomsterutsmyckningar. Kor som vandrar runt och buffar med sina mular… Vi vandrar längst de små gränderna, kryssar mellan komockorna. Men byggnader är fina, om än lite gamla och slitna. Går förbi ett tempel där 10 st unga präststudenter går ut.
Några hippie liknande västerlänningar kommer förbi. De har nog varit på ett ashram och yogat. Varanasi vaknar upp och jag med. Trodde aldrig att jag skulle tycka att det var värt att komma hit! Åk till Varanasi – ett minne för livet!